Jag sitter här och letar efter olika slags profilprodukter för jag tycker att de är väldigt fina och jag måste erkänna att jag fastnade lite på en sida med profilprodukter och tiden har bara runnit iväg och jag har inte hunnit äta ännu vilket ju inte är så bra för jag måste ju få i mig lita att äta snart för annars blir jag så himla grinig. Jag undrar vad jag ska äta för någonting jag kanske ska laga en god middag till mig själv. Frågan är bara vad jag ska handla. Det finns ju många bra sidor på nätet med en massa bra recept men då finns ju risken att jag sitter framför datorn och letar recept hela dagen istället och det är ju inte heller bra. Det bästa är nog att äta ute faktiskt för då behöver jag inte laga någon mat vilket är bra för jag är ganska hungrig nu. Frågan är bara vart jag ska äta någonstans men det skulle jag ju kunna kolla upp på nätet…

En plastikoperation Stockholm, skulle det kunna vara något? Ja, varför inte egentligen, men det går faktiskt lika bra med vilken stad som helst. Jag är beredd att åka ganska långt för att få bra plastikvård. Alltså för mig spelar det mindre roll var jag genomgår en operation om jag nu ska göra det, bara det blir bra liksom. Faktiskt så är jag inte säker på om jag vill operera mig. Till att börja med är det ju ganska läskigt med operationer och narkos och hela den där biten. Sedan så är jag alltid lite nojig för hur ett eventuellt resultat skulle te sig. Eller tänk om man bli rejält missnöjd med en plastikoperation och resultatet är mer eller mindre oåterkalleligt. Det vore inte någon hit direkt. Vad gör man i sådant läge liksom? Köper ett lager burkas som räcker en livstid kanske. Det får väl bli något sådant antar jag. Fast nu det förstås inget som säger att en sådan sak måste hända av ren nödvändighet.

Jag kom just att tänka på en gammal tidningsnotis jag läste för några år sedan. Den handlade om (troligtvis) rumänsk fallskärmsjägare som hade hoppat ut från sitt militärplan på 1 500 meters höjd under någon övning bara för att upptäcka att fallskärmen inte vecklade ut sig. Reservfallskärmen som jag antar att de flesta hoppare, militära som civila, har funkade inte heller. Klippt för den killen tänkte jag medan jag läste. Ingen överlever väl ett fritt fall från en och en halv kilometers höjd. Det borde leda till en säker död. Mos. En blöt fläck. Men tydligen överlevde denne lycklige rumän hoppet. Han hade om jag inte missminner mig turen att träffa en ganska murken lada, eller om det var en gammal tältställning. Hur som helst så klarade han fallet och kom undan med några smärre blessyrer. Dagen efter var upp i ett plan och hoppade igen. Det hade däremot inte jag gjort. Nej, inte en chans. Jag hade på stående fot utvecklade en intensiv fobi allt vad flygplan och fallskärmshopp heter. Troligtvis hade jag fått hjärtinfarkt och inte gått att återuppliva ens med hjärtstartare vid blotta åsynen av ett likadant plan jag hoppat ut ur dagen före.